Ute ur yrkesgarderoben

Innan jag blev student var mitt yrke tunneltågförare i Stockholm. Det är inte ens hälften så coolt som det låter, men det gav en lön varje månad under tiden jag försökte komma underfund med vad jag ville göra när jag blir stor. De som känner mig vet att jag varken gillar tåg eller mitt jobb. Kanske är det det som förklarar min likgltiga intresse för allt som har med räls att göra. Fram till det att jag såg Shinkansen, så att säga.

Tåget är flera, flera meter långt, har 16 vagnar och är så vit att det sticker i ögonen under soliga dagar. Nosen på denna Shinkansen modell 700 ser ut som en anknäbb och lite klumpig ut. Inuti är det gott om ben- och bagageutrymme. Städpersonalen står på rad när tåget kommer in och bugar när kunderna kliver ut för att sedan själva kliva in, damma, byta det vita nackskyddet och torka av ytor. De är klara på fem minuter blankt. Konduktörerna har fina och snygga uniformer där det inte förekommer en rynka, ens på byxan och de bär klädseln med stolthet. Bara en sån sak.

Shinkansen från Tokyo till Kyoto tog 2 timmar och 10 minuter - en sträcka som jag hört tar 8 timmar med buss - och precis som det stod på biljetten höll den tiden trots att den stannar längs vägen för att ta upp fler kunder. Allt går snabbt och effektivt vid varje stopp. Ingen trängsel och inga människor som sticker in föremål eller håller upp dörrarna. Varje år har de en försening som snittar på flera sekunder. Tolv år efter starten 1964 passerade de miljardgränsen för antalet trafikanter och den är fortfarande lika populär.

Bäst av allt är ändå priset. Stockholm till Göteborg med x2000 kostar runt 1500 om man har tur. Denna resa från Tokyo till Kyoto kostar 730 kr. Mat finns att köpa på tåget eller så tar man med sig en bento.

300 km/h? Javisst.
Kan ju bara drömma om att få sitta i den hytten.