Syrran åker hem - lika bra att säga som det är

När vi sitter på Kansai flygplatsens Starbucks efter incheckning slår det mig att jag inte kommer få träffa min syster Carina förrän i september. Det är långt till dess och ja, systrarna kommer att vara saknade. Grät en skvätt på bussen och det så känns tomt nu när hon åkt.

I september kommer jag hem till Sverige.
För bara tre veckor.
Richard och jag ska lägga in ansökningen för ytterligare ett år i Kyoto.

På sätt och vis är det inte ens oväntat.
Det är ju nånting speciellt med Japan. Den går in via ögonen, in din själ och hjärta och vägrar att komma ut.