Lärarpraktikanterna

De såg lite nervösa ut, lärarpraktikanterna. Visst, vi var lte pirriga också, med tanke på att vi inte visste vad vi skulle ha för sorts lektion. Eleverna blir introducerade för lärarna och sen börjar vi.

De nya lärarna var bra och de anpassade sig snabbt efter den nivån som vi låg på tal- och grammatikmässigt. Ska bli kul att ha de i "riktiga" lektioner nån gång framöver faktiskt.

Fanta furu furu sheika

Det är ingen vanlig Fanta vi snackar om här. Man tar en vanlig apelsin-Fanta och plusar på kolsyrad gelé så blir det en knepig mindre nyttig kombo på en pytteliten bostadsyta eller så kallade flygplansburkar. Smakmässigt påminner den om c-vitamin brustabletter som man löst ut i kolsyrat vatten. Konsistensen är lik mogen förkylningslobba på en tidig morgon det vill säga trögflytande och klumpig, dock ej lika grön.

Jag gillar Fanta och gillar Jello var för sig, men att blanda såhär kändes lite knäppt. Vem kommer på en sån här grej?

Testkanin

Rektorn kom in och frågade om det fanns några i klassen som kunde tänka sig agera testpersoner för att lärarpraktikanterna ska få testa sin pedagogik på. Tyckte det lät intressant även om det i praktiken innebär att jag måste gå i skolan på en lördag så jag räckte upp handen.

Bäst av allt är att när man är med på såna här grejer så är man också med och påverkar genom utvärderingen man gör efter "lektionen". Det blir intressant att vad upplägget för morgondagens fejk-lektion blir.

En månad innan 29

Om en månad fyller jag 29 år.
Jag har än så länge två saker på min dröm-önskelista, bägge två helt osannolika att jag kommer få och därför heter det DRÖM-önskelista. För den som inte förstår vad dröm-önskelistan är så kan jag dra några exempel; det är som att önska sig uppehållstillstånd i Japan eller att Mumintrollet låter mig köra hans Mini Cooper S på väg till vår middag på Taipei 101. Chanserna finns med andra ord, men de är små. MYCKET små.

Önskegrej 1

Surprise! En väska.
När jag var 12 år gammal och var helt oförstörd vad gällde dyra märken såg jag en svartvit bild på Jackie Onassis i en spansk skvallertidning. Till sin fina klädsel (jag gissar Chaneldräkt) bar hon på en liten svart väska med mina initialer, där ett av C:na var spegelvänd, och jag tyckte den var så fin. Det visade sig sedan att den väskan var en Chanel 2.55 och kostar mer än vad min första bil gjorde. Jag vill dessutom inte ha en kopia, jag vill ha den riktiga väskan för det är jag värd. Efter att ha tafsat på den i Chanelbutiken i Osaka känns det inte som att jag kan ha en något annat än DEN.


Önskegrej 2
Snabbare och bra mycket fräsigare än en Segway är Deus Ex Machina och är en blandning mellan hoj och, tjaaa, framtiden? Fan vet jag. Tanken på att susa fram i denna 120 km/h ger mig snabbare hjärtrytm och svettiga handflator.


0-100 på tre sekunder. Nä, jag vet att jag inte kan köra denna på snö. Krockar jag förlorar jag kanske huvudet då hjälmen verkar sitta fast i armaturen på denna skapelse. Den sänks till väldigt-nära-marken-position ju snabbare man åker. Deus Ex Machina är inte barnvänlig, är värdelös inför Ikea-besök och du kan inte skjutsa kompisar. Min enda fråga är vilken körkort det är som gäller på denna. Nån som vet?

Först japanska, sen keigo

Det har börjat bli riktigt intressant i skolan. Vi har nämligen börjat fördjupa oss på området "keigo" som vi vidrörde lite lätt förra terminen.

Keigo kan kort och gott beskrivas som det artigare språket i den japanska språkhierarkin. Ni har säkert hört den japanska ändelsen -san som man sätter efter ett namn. Det motsvarar ett "fru", "herr", "fröken" och så vidare. Det är en artighetsgrej som i Sverige inte spelar någon roll, men som i Japan betyder allt. Om jag till exempel talar med min lärare Saito blir inte ändelsen san, det skulle vara att degradera hennes position som min mentor och blir därmed en otrolig förolämpning då Saito-sensei är rätt tilltal. Istället för "du" använder jag inte heller "anata", trots att det är mycket artigt. Till och med då använder jag "sensei".

Om jag hade en chef skulle jag tilltala honom "buchō" (avdelningschef) eller "chachō" (VD) istället för hans namn. Personer som jobbar i butiker eller har ett stort kunnande i sitt område (typ tandläkare, haisha-san) kan man lätt tillämpa deras yrken och lägga till -san till exempel takushi unten-san, vilket behöver taxiföraren eller personen på bokhandeln, honya-san. Jättepraktiskt.

Ändelser som -chan eller -kun är praktiskt för att det skvallrar om vilken relation personerna i fråga har till varandra. Chan kan användas på både killar och tjejer och det klassas såväl gulligt som kärleksfullt och indikerar ett nära förhållande till varandra. Ett exempel jag kan ta är när jag för första gången träffade Designergänget fick jag ändelsen san, men efter en tids umgänge gick det över till Kaaro-chan. Det låter jättegulligt, enligt mig. Ändelsen kun - vad jag fattat det som - kan man som tjej använda när man tycker om en snubbe de gillar. För fördjupning i kun och chan, titta på mycket animé med japansk tal.

Ändelserna är bara toppen av ett stort berg av språkmässig hierarki. Det finns keigo och sedan finns det sonkeigo. Det senare är ännu artigare och jag hört att företag skickar sina representanter på såna språkkurser för att fräscha upp kunskaperna inför viktiga kundbesök. För att försöka klargöra det hela i ett enkelt exempel: verbet i sin vanliga form taberu (äta) blir otabe ni naru på keigo och meshiagaru på sonkeigo. Sonkeigo använder jag om jag frågar någon som är står högre än jag på hierarkiska stegen, men om jag svarar på tilltal från någon på den nivån använder jag inga av de nämnda verben utan istället tar till med itadaku som fortfarande betyder äta. Det är exakt samma betydelse fast i olika artighetsgrader, men det låter verkligen som helt skillda verb. Jag säger inte att alla verb skiljer sig åt men det finns ett antal att memorera i sin grundform och sen ska man kunna böja dessa i negativ-, positiv-, då- och pågåendeform. Hey, ingen sa att det skulle vara enkelt, så jag är varken förvånad eller chockad.

Det har ifrågasatts i klassen varför vi får lära oss keigo. Jag undrar mer varför man ifrågasätter en sådan sak då vi befinner oss i JAPAN. Läraren kontrade den frågan med att vi behöver nödvändigtvis inte använda keigo, men det kan vara bra att ha så att man förstår när man blir tilltalad i sånt språk till exempel i butiker eller på restauranger eller vad sägs om när man söker jobb? Fatta att jag som utlänning kunna flasha med finaste keigo på arbetsintervjun. Åh, glada tanke!

Gissa vems grupp som vann på rollspelet idag?

Rilles grupp brukar alltid vinna, men inte idag. En klubba rikare gick min grupp som vinnare ur klassrummet.

Gav bort min klubba till Rille. Jag försöker sluta med socker på vardagarna igen..

Tålmodighet är inte min bästa sida

När jag bodde i Sverige tyckte jag att det tog för lång tid för nya filmer att ha premiär. Varför det tar så långt tid för Japan att få in storfilmer kan vi ju fråga oss. Har det med att de dubbar vissa filmer? Textningen? Lagar? Nu får vi i alla fall snällt vänta på att följande storfilmer har premiär.

Wall-E
Premiär USA: 27 juni
Sverige: 5 september
Japan: 20 december




Iron Man
Premiär i Australien: 14 april
Sverige: 1 Maj
Japan: 20 september




Indiana Jones and the Kingdom of the Crystal Skull
Premiär i Frankrike på Cannes filmfestival: 18 maj
Sverige: 22 maj
Japan: 21 juni

Chronicles of Narnia: Prince Caspian

När det stod mellan Rambo och den senaste Narnia-filmen lät vi tiderna bestämma. Rambo började sent och Narnia tidigt så det var nog ingen som röstade på vilken film vi skulle se.

Tur det.
För att det kanske var de smärtsammaste 147 minuterna jag upplevt sedan Matrix II och Konungens återkomst.

Lite kort:
Prins Caspian blåser i hornet och de fyra ungarna från förra filmen hamnar i Narnia igen. Tillsammans ska de hindra den onda snubben Miraz att ta över Narnia. För att inte spoila hela filmen så tänker jag inte skriva mer förutom att talande djur och fighting-scener i slowmotion är något som det finns gott om i filmen. Och det var segt. Mycket segt. Jag kom på mig själv dagdrömma liksom. Antingen det eller så somnade jag och drömde på riktigt.

Mors dag

Jag är skiträdd för ballonger, så det här var terapi.
Grattis på mors dag mamá! ;D

Firandet

Restaurangen Rille valde var en brasiliansk Churrasqueria, fritt översatt till köttbuffé. Maten var gudomlig! Senaste gången jag åt riktig latinomat var när jag var i Chile för två år sedan. Dessertbordet hade en av mina favoriter: gelé med kondenserad mjölk. Det är sånt där som för mig tillbaka till barndomen när mormor lagade den efterrätten till mig.

Robin & Chris i karaoke-action

Mätta och högljutt belåtna gick vi vidare till karaokestället för fyra timmars sjungande och inkluderad dricka. Mycket trevligt. Kvällens största överraskning var Rille och Chris version på "My heart will go on" som lät bra mycket bättre än vad nån förväntat sig.

Nu blir det fest!

20 minuter kvar till de VIP-inbjudna kommer till vår port för att sedan gå vidare till restaurangen. Skönt med få människor och ingen stor fest, allt i Rilles tycke.

Sen jävlar i min låda blir det 4-timmars karaoke med fri bar.

Hello Kitty var vi än går

Efter en gigantisk födelsedagsfrukost på Starbucks (jag vet, skittjatigt med Starbucks, men deras kaffe är suverän) gick vi genom Kiyamachi till skolan.

Habegäret är stort efter Hello Kitty-jeansen från Evisu. Jag har fortfarande inte frågat vad de kostar eller om de ens finns i min storlek så här efter ett halvår...

Richard

Rille är min pojkvän, min förebild, min bästa vän och kanske det bästa bollplanket jag någonsin haft.

Han fyller 29 år idag och med detta vill jag säga GRATTIS, din gamla get!

Jag är ikapp dig om en månad och 6 dagar.

Nattens hjälte utan trikåer

Inatt skulle vi sova med balkongen öppen precis som vi alltid gör.
Precis som alltid hör vi grannens tv igenom hans balkong och in till vår lägenhet. Det börjar lukta bränt och vi ser från sängen att det flammar upp eldslågor som nästan nuddar taket på grannens balkong.

Jag slänger på mig kläder, går ut på balkongen och sticker in huvudet till hans balkong. Ser att grannen håller på att fixa med grillkol i en kruka med tändvätska och allt och mycket riktigt det brinner på rätt duktigt i krukan. Jag låter grannen hur jävla rädda vi blev och ber honom sluta sitt...ja...eldande.

Under tiden som jag hojtar med grannen har Rille - som bara hunnit se eldslågorna som smekte taket - kutat ut i kallingarna, ringt på grannens dörr, sprungit och hämtat brandsläckaren för att sedan springa tillbaka och ringa på igen. Vår granne blev minst sagt förvånad när han öppnade dörren, men sa att läget var under kontroll.

Med adrenalinet flödandes genom systemet gick vi och la oss. Först var vi förbannade över det där puckot till granne, men sen la sig adrenalinet och gick över till trötthet. Insåg det komiska i det hela och fnittrade oss till sömns.

Rille, min hjälte, utan cape eller trikåer, är snabbare än Speedy Gonzales och hårdare än fire marshall Bill när det väl gäller.

18 cm kött tack

Efter middagen bestämmer vi oss för att gå till Häägen Dazs för efterrätt.
Till vår stora förtret är det STÄNGT för renovering till nån gång i juli.

Vad är det för fel på den här stan?!

Först stängde Baskin & Robbins och då gick vi till konkurrenten Häägen Dazs för att vi inte hade nåt val. Nu när man vant sig vid konsistensen och de få smakerna så stänger de jävlarna också. Köpte glass på konbini som tröst, men det kändes inte lyxigt alls. Ingen glassbar, inga smakprover, inga stolar, ingenting.

Sen hittade vi 18 cm kött och då kändes det som att världen blev lite bättre igen.

Grattis från Viktoria

Det är såna här grejer jag aldrig skulle komma på att göra för mina vänner.

Viktoria står på korsningen Shijo-Kawaramachi och håller upp en skylt som det står "GRATTIS" på. Hennes kompis Maja fyller år idag. Det här är bättre än ett vanligt födelsedagskort, enligt mig.

Inga djur skadades under fotosessionen

Precis som jag misstänkte.
I och för sig ser den lilla kabraten ut att vara bra mycket större än vad den egentligen var.

Det mest intressanta var att den stod mycket stilla när jag - skräckslagen må tilläggas - tog första fotot. Sen gick den lugnt vidare. Stannade när Rille tog nästa bild. En linslus kanske? Efter det tackade jag för fotosessionen och trampade ihjäl den med mina Gucci-skor.

Det sista var ett skämt.
Jag äger inga Gucci-skor.

Inga myggor i storstäderna? Fnys

Innan Japan besökte jag vaccincentret och bad att få bli vaccinerad mot japansk encefalit. Sjuksköterskan skrattade åt mig och sa att såvida jag inte tänkte sova utomhus eller kela med grisar på japanska landsbygden så var jag säker från encefalit. Men myggen då, påpekade jag. Nää, det finns inte så många mygg i storstäderna heller, blev svaret.

Jag tjatade mig till vaccinationen ändå. Japansk encefalit är ju trots allt hjärninflammation som sprids just genom infekterade mygg och nej,
botemedel finns inte.

Nu har de små jävlarna i alla fall vaknat och hittat mig. Det är alltid så här, varje år och oavsett land jag befinner mig i. Jag hatar dem. De älskar mig. Ofta brukar jag känna när de landar på mig, men inte den här gången. Det är ju japanska ninja-mygg som vi snackar om. Själva myggbetten är lika stora som en-kronor och skiftar i fin rödlila nyans och gör sig jättefint mot mina alabastervita ben. Får bli knästrumpor idag också.

Club-to-death-angel, Dokuro-chan

Det finns konstiga serier.

Sen finns animeserien Bokusatsu Tenshi Dokuro-chan som fritt översatt betyder klubba-ihjäl-ängeln Dokuro-chan.

Det handlar om en ängeln Dokuro, och en kille, Sakura, bägge går i högstadiet. Dokoru beskyddar Sakura då det är en ängel från framtiden som försöker döda honom så att han inte uppfinner den hemskaste uppfinningen av alla uppfinningar: evig ungdom, men bara för flickor så att de inte åldras över tolv år. Sakuras största problem är inte ängeln som försöker ta kål på honom utan att ängeln som blev kär i honom och visar det på sitt eget lilla sätt.

Ja, det är politiskt inkorrekt och våldsamt.
Ännu mer osmakligt.

Kanske därför är det sjukt kul också.

Hello Kitty i Vogue Nippon

Efter att ha druckit en latte vars namn är Java chip blended coffee och motsvarar en tre rätters middag kalorimässigt gick Viktoria och jag vidare till Shinkyogokus bokhandel för att tafsa på glansiga modemagasin. I alla fall jag. Viktoria tafsade på musiktidningarna som är minst lika glansiga och där rockmännen är vackra och mer retuscherade än kvinnorna på de magasinen jag läser.

Fet läsning

Vogue Nippon för junimånad innehöll bland annat artikeln om Hello Kitty för Dior.
Det intressanta är att det ska tydligen finnas olika Hello Kitty beroende på var i Japan man befinner sig. Kyoto har självklart den Hello Kitty som är klädd i maiko eller geishadräkt. Förstår dock inte allt som står i artikeln...Frustrerande.

I tidningen fanns också ett Kitty-för-Vogue mobilsmycke som numera sitter på min mobiltelefon.

Besök från Blåbär & dreggel utanför Godiva

Tillsammans med Viktoria utforskade jag den en-månad gamla Mina byggnaden i Kyoto. Galet mycket fina butiker däribland Steve Madden, Godiva Chocolatier och Sole Out. Den sistnämnda är en sko-och-väskbutikskombo med märken som Nine West, Anne Klein och J.Lo. Som den lilla sko- och väsksamlaren jag är, blev jag kär i minst fem par, kollar priset och får syn på märket. Jessica Simpson? Döm min förvåning.

Godivadoppade jordgubbar

Utanför Godiva Chocolatier var det som vanligt på en lördag 10 meter kö. Finner jordgubbarna lockande, pralinerna vackra och just idag orkar jag bara inte vänta. Ska jag ha choklad utan väntetid får jag ta det på en vardag innan klockan blir fem på eftermiddagen.

Vi fick besök av representanter från Blueberry. De ville kolla läget på kvalitén på skolan vi går i, studentbostäderna och privatbostäder bland annat vår lilla lägenhet. Allt detta i syfte att informera framtida studenter bättre. Sånt är ju bra! Det var kul att kunna framföra mina synpunkter direkt till ansvariga och förhoppningsvis blir det en förbättring på infofronten.

Villa Kujoyama

Gott vitt vin, trevliga nya människor och nya bekantskaper på Villa Kujoyama-festen ikväll. Tack vare vår nya bekantskap Brett fick vi träffa många nya ansikten som inte bara var urtrevliga, de hade hade också tålamod med min nybörjarjapanska.

Digitala visitkort genom telefonens IR eller bluetooth togs emot och utdelades. Nästa helg ska vi till Osaka med de vi lärde känna ikväll för att gå och kika på Disneyparaden. Ser fram emot det.

På väg hem genom partygatan Kiyamachi ser vi hur flera bär sina överförfriskade vänner som om de vore skadeskjutna soldater. Med armen över kamratens axlar och med ett halvt medvetslöst intryck i ansiktet snubblar de fram medan ett och ett annat "sumimasen" hörs genom folkmyllret.

Onigiri - Risbollen

Det känns som att onigiri utgör en stor del av japanska snabbmatskulturen. I Stockholm kan man ta en korv med bröd på Seven Eleven eller på gatan. I Japan är det alltså risbollen som finns på konbini (convenience store) överallt. Kostnaden för ett sånt mellanmål ligger mellan 105 till 150 yen (6.50-8.50 SEK) och tack vare riset kan man hålla blodsockret uppe ytterligare en stund.

Jag äter onigiri så gott som varje dag. Det är inte längre en överraskning vid första tuggan som det var förut i och med att jag numera kan läsa japanska kanjis. Det var obehagligt i början när jag försökte lista ut vad det var i för att inse att just den här smaken var inte min grej. Tur att jag inte har matallergier...

Det finns flera varianter på onigiri. Ibland kan de ha algpapper hela vägen runt eller bara en slinga runt för att hålla ihop bollen och ibland ingen slinga alls och bollen hålls ihop av sig själv. Innehållen varierar från gryta med nötkött i till tonfisk med majonäs. Har jag tur så kan det till och med finnas risbollar med tsukemono, dvs inlagda grönsaker blandade med ris. Det går nämligen åt som smör i solsken vid just vår konbini.

Här är en liten kurs på hur man bryter sig in i den onigiri med algpapper runt.

Dagens risboll med nötkött i.
Notera siffrorna 1, 2, 3 som finns markerade på hörnen.

Börja med att riva bort 1 hela vägen runt.
Sen drar man försiktigt i 2 och därefter 3.

Har man inte tappat sin risboll i backen vid det här laget så kan det se ut såhär.

Mums!

Studiero

Utsikt från klassrummet

Hur mycket mer studiero kan man få i en centralt belägen skola som har en kyrkogård (tempelgård kanske det heter. Är det för kristet att säga kyrkogård?) bakom..?

Da Vinci-kopter

75 kg tung, två rotorblad, kan flyga i en hastighet av 50 km/h och är dessutom förevigad i Guinness rekordbok. Den japanska enmannahelikoptern GEN4-H är svaret till frågan hur man slipper trängselavgifter och bilköer.

Demonstrationen kommer ske i den italienska staden Vinci där originalidéns designer Leonardo Da Vinci föddes.

Mycket coolt!
Den kan bli din för 6 miljoner yen eller 344 000 svenska kronor.

Gula markeringar

Öppnar boken och känner hur jag verkligen inte orkar med rollspel idag.
Kanjiförhör idag också, men det är ok, jag har pluggat.

Både Rille & jag känner av pollenallergi och är trötta under hela dagen trots medicin. Rille har det svårare än jag och tar ögondroppar, Aerius och nässpray, medan jag går omkring och vill klia sönder insidan av min näsa. Det är nu som jag känner mig tacksam över att Kleenex inte kostar skjortan här. Jag missbrukar de mer än min handkräm som doftar tant från märket Clarins.

Inget kaffe än, men det kommer.

Dags för tuttar!

Vad för tutte blir jag rekommenderad, tro?

Bilden är tagen utanför en klubb i Kyoto. Längre ner på skylten står det 8000 yen för 50 minuter. Antar att kostnad för tutte och alkohol tillkommer.

Uteserveringar

Det här är så kallade yuka - utomhus restauranger på plattformer - längs Kamo Gawa som sträcker sig ett par kilometer. Bäst med dessa är de ibland har tatamimattor och låga bord där skorna tas av innan man får sätta sin fot på serveringen. Andra ställen har vanliga bord och stolar.

Jag föredrar de med låga bord. Det är något med att sitta på golvet och softa som jag verkligen gillar. Lite grönt te och en sötsak till och jag är lycklig. Inga filtar runt benen här inte, vädret är bra som det är.

Arbetstillståndet

Imorse hämtade jag ut mitt arbetstillstånd. Ja, eller nåt liknande.

På själva pappret står det att jag får tillåtelse att engagera mig i andra aktiviteter än de som jag först fick visum för. Det innebär att jag får arbeta till en gräns av 4 timmar per dag, max 28 timmar i veckan, inom branscher som inte har med "nöjen" att göra. Med "nöjen" syftar man på den, genom Japan, utsträckta "vattenbranschen"; hostess eller värdinna eller andra yrken som exotisk dansare. Fniss.

Jag har frågat runt lite angående vad man inte får jobba som och det verkar som att bartender på nattklubb är gråzon och bartender på finare restaurang är ok. Servitris eller flippa burgare är däremot ok och då har man ett schema på 5 dagar i veckan, ledig två och, som sagt max fyra timmar.

Det jag riktigt har förstått är hur jag ska hinna med studier om jag jobbar fyra timmar per dag plus restid till/från jobbet när den studietakten vi har redan nu är ganska krävande.

Långsamma barn

Skylt inne på en butik vid Kawaramachi dori.

Flurry, come to me

Jag har blivit väldigt förtjust i grönt te. Har testat Häägen Dazs grön te-glass och den var över förväntningarna. Nu har Donken släppt en McFlurry med grön te-smak OCH malda Oreo's i. Mums.

Finns på en japansk McDonalds nära dig för 330 yen.

Regnig lördag med Rinda Rinda

Sover bort min huvudvärk som jag haft sedan igår till det ljuvliga ljudet av regnet som öser ner. Efter värmeböljan under golden week välkomnar jag regnet.

Mycket sen fika tillsammans med klassvänner och sen filmkväll. Eftersom vårt sällskap inte hade sett den urmysiga filmen Linda Linda Linda från 2005 (eller Rinda, Rinda, Rinda på japanska) fick det bli just den.

Kort synopsis:
Fyra tjejer, varav en koreansk utbytesstudent, bildar ett band och övar in covers på The Blue Hearts (Za Buru Haatsu), ett punkrockband från '80-talet. En feelgood-film som får en att nynna på Linda Linda tills man somnar, utan att ens veta vad låten handlar om.

Hon som spelar den koreanska utbytesstudenten stjäl verkligen hela filmen. Hon svarar "hai" på allt och ser HELT oförstående ut. Skrattar ännu mer nu än när jag såg filmen för första gången. Jag känner igen mig i den där känslan "att inte förstå".

Mirror's Edge

Efter att ha varit inne på Tokyo Tidbits och läst intervjun med parkourutövaren Alex Segerstein påminde det mig om följande klipp.

I och för sig kan det aldrig slå verkligheten att volta och studsa på urbana miljöer, men för gamlingar med diskbråck (jag) och PS3 (inte jag) kan Mirror's Edge vara en kul upplevelse. Inget releasedatum än dock.

Urtunnat hår kan vara bra

Jag satt i duschen, shamponerade och latjade med mitt urtunnade hår när den hade shampoo i. Fick inspiration och nu, efter lite fönande, formande och spray har jag en tuppkam.

Mina tankar går till Urs som är min främsta inspirationskälla i tuppkamsområdet.

Osminkat bildbevis

Jordbävning i Tokyo

För drygt tre timmar sedan drabbades Tokyo en jordbävning som mätte 6.8 på Richterskalan. Det har varit små skalvar under hela veckan, känns det som. Efterskalven var på 5.3 och inga tsunami varningar har utfärdats. Inga människor skadade allvarligt, enligt Yahoo News.

Med tanke på att Tokyo inte haft någon större jordbävning sedan Great Kanto 1923 (mätte mellan 7.9 och 8.4) känns det smått oroväckande. Bara för att vi bor i Kyoto behöver det inte betyda att det faktiskt är säkrare. Det är ju fortfarande Japan.

Tack Reznor-sama för free download

Bild lånad härifrån

För två dagar sedan släppte Nine Inch Nails sitt senaste material - fullängdsalbumet "The Slip" - gratis på nätet som ett tack till sina fans lojalitet under åren. Finns för alla typer av audiofiler här.

Nine Inch Nails turnerar i US och Kanada just nu.
Bara tanken att höra Trent Reznor i Lights in the Sky eller Aaron North's gitarr The four of us are dying ger mig rysningar av förväntan över hur bra dessa kommer låtar kommer vara live.

Mina förhoppningar är att NIN kommer till Sverige när jag befinner mig där. Att de kommer till Kyoto/Osaka/Tokyo när jag är i Japan.

Och fan om inte Ticnet funkar då.

Kaffe-amatör

Vi var ju lediga för Golden Week hela helgen plus igår och idag. Tji fick vi när vi fick reda på att Golden Week bara är fyra dagar ledigt och inte en hel vecka. Aja, hellre det än ingenting.

Förra veckan fick vi läxor som ska vara klara till imorrn och de gjorde jag förra veckan för att slippa belastas med en hög läxor på samma gång. Tur ar väl det. Jag drack en halvliter kaffe och fick jätteont i magen så att jag låg i sängen resten av kvällen.

Trots magont var jag produktiv och övade hörförståelse. Vi såg アップルシ-ド (Appleseed) och エックス マキナ (ExMachina). De filmerna blev tusen gånger bättre i HD-upplösning och dessutom när man förstår japanska. Då kan man dessutom gnälla på den usla textningen.

Språkbarriären mellan kund och frisör

När jag säger, på helt ok japanska, "längden är bra, men jag vill få bort volymen" så menade jag inte "trimma skiten ur mitt hår, jag vill se ut som en babianröv i huvudet, med jättetunt hår att man ser ner till mitt numera solbrändra hårbotten."

Den sista meningen är ju alldeles för svår på japanska så det sa jag aldrig.
Jag var missnöjd och ful i håret.
Och inte för att han kunde göra nånting åt saken så ringde jag Rille och ba: yyyyyyl.

Han förstod och föreslog att jag inte skulle klippa mig när jag är på fastande mage. Efter curry och ris och lite hårstylingvax hemifrån kändes det mycket bättre.

Grillfesten

Trevligt med grillfest.
Jag gick ändå trots träningsvärken från helvetet och en baksmälla man vill önska sin lokala mobbare.

Kul att träffa nya ansikten, gamla ansikten och ansikten som var lika bakis som jag.

Min äppeljuice och jag var bundisar hela kvällen tillsammans med kex och den äckligaste korven på pinne som jag ätit. Inte ens ketchupen fick den att smaka gott.

Det hann gå en och en halv timme innan någon plockade fram gitarren och började sjunga. Det är ju inte grillfest utan gura heller. Jag har svart bälte på att vara omusikalisk så när jag tröttnade på myggen, gick jag inomhus för att spendera lite kvalitetstid med Robins Guitar Hero. Har jag tur slipper jag träningsvärk i fingrarna imorrn.

Dagen efter

Somnar vid 03.50. Vaknar vid 9 och är fortfarande lullig. Illa.
Tar en Resorb vätskeersättning, en alvedon och går och lägger mig igen för att vakna 13, nykter och pigg och jättehungrig.

Inväntar Viktoria för mat på högljudda Saiserian och hon påminner mig om att jag är gammal och senil. Grillfesten ikväll ja. Det är inte förrän då jag känner hur sjukt bakfull jag egentligen är. Träningsvärken ska vi inte ens snacka om.

Captain, oh Captain

Efter powernap:
* inköp av 4% noll-kalori bubbeldricka.
* utfordringsdags.
* bli raggad på av fransmän vid Starbucks.
* sätta sig vid floden och softa med alkohol, kaffe och roligt sällskap.

Nånstans vid floden bestämmer nån att vi går till Sam & Daves. Tydligen var det "piratkväll" så det dracks Captain Morgan spiced Rum halva kvällen blandat med Appletinis. Intog dansgolvet och "rörde om i grytan", "mjölkade kossan" och favoriten "Pingis". Gissa blodhalten i vårt alkoholsystem, typ.

Efter Hidari Daimonji

...gick vi ner till floden för att pusta ut och äta resten av matsäcken. Satt paranoid under mitt parasoll och höll utkik efter örnar medan jag tog små tuggor av mackan.

Det var inte bara vi som doppade fötterna.

Rille, i Marbella-outfit, posar när jag ber honom.

Nånstans här bestämmer vi att vi ska gå ut och ta ett par öl vid floden senare ikväll för att lära känna de nya kursarna. Allt detta efter en powernap.

Hidari Daimonji

Skolan anordnade en skolutflykt till Hidari Daimonji, den 231 meter höga "rakade" kullen med kanji 大 (dai) på, som ligger väster om Kyoto. Det var 31 grader varmt och skinande sol. Inget promenadväder direkt, men det gick ändå.

Rille och Henke, glada som få i en proppfull och varm buss på väg till kullen.

Skugga hela vägen upp i 30 graders värme.

Danne, climber och poser deluxe.

Väl framme vid mitten av "dai"-tecknet åt vi matsäck, blev bjudna på vin av rektorn och det pratades om klättringen på Fujisan. Folk var helt slut, men vi fortsatte vidare till toppen av kullen.

Det var inte lika kul att gå ner som det var att gå upp. Det var förrän då jag märkte hur trött jag var kroppen. Det här kommer nog att kännas imorrn...

På tal om Nike

Enligt MAC News Network lämnades det nyligen in en patentansökan för en expansion av sensorn jag har. Fler sensorer ska läggas in i kläder (säkert specialdesignat av Nike för ändamålet), men även också i sportutrustning som cyklar eller golfklubbor och gymutrustning. Förutom detta ska den mäta bland annat kroppstemperatur, hjärtrytmen, blodtrycket, vätskenivån i kroppen och genom GPS kan man dessutom hålla koll på vilka sträckor man sprungit. Allt detta till favoritmusiken från Iphone eller Ipod Touch som dessutom ska kunna röststyras.

Hur bra som helst ju!
När släpps det?
Till sommaren, självklart.

Vi försöker bli bästa vänner

Mina löparvänner: handledsvikter på 0.68 kg/st, sensor (i skon) och löpaskorna, allt från Nike. Armbandet från Belkin och den största motivationen Ipod Nano, Product RED.

När jag fattade att jag skulle behöva åka i över en timme för att klättra ensam i Osaka blev jag alldeles förtvivlad. Vad skulle jag göra nu? Med lite sponsring (läs: julklappar) från Rilles och mina föräldrar köpte jag de bästa träningsprylarna jag haft: Löparskor med tillhörande Nike+ sensor och en Ipod nano. Det är ett köp jag hittills inte har ångrat.


Kort sammandrag: Nike tillverkade skon som man petar ner en sensor i. Sensorn har kontakt med din Ipod med hjälp av en USB-liknande kontakt. I Ipodens meny väljer man Nike+, en knapptryckning senare är den igång. Sensorn kommunicerar med din Ipod och registrerar hur långt du springer, hur många kalorier du bränner, på hur kort tid osv. Allt detta till din favoritmusik. Resultatet kan du spara på nätet, på Nike+ hemsida och man kan se framsteg, lägga upp mål och tävla mot andra löpare en halv värld bort.

Jag är kär i det här kitet.
Det är min största motivation till att gå ut och springa.

Jobbfundering

Mögel? Alger?

Det här är inte nånting som stått för länge på skrivbordet. Det här är min favoritbeställning på Starbucks; matcha tea latte med soyamjölk och utan grädde för att slippa att magen blir sur på mig.

Till imorrn har vi inga läxor och det känns lite konstigt. Därför satte jag mig med nästa veckas uppsats och gjorde den idag. Kanske får jag lite fritid över i helgen för att skapa ett CV på japanska och börja söka jobb.

Jag har inga krav på jobb. Det bästa vore ändå om jag kunde få servitris- eller barjobb på en spansk/latinorestaurang där jag får användning för både mina spanska och japanska kunskaper. På en svensk restaurang kan jag också jobba, även om jag är galet trött på att snacka svenska. Katt bland hermeliner på libanesisk restaurang. Min stora näsa skulle smälta in fint.

Eller så kan jag vaxa håriga ryggar utan att säga ett ord.
Inga skrupler här inte.