Att vara ensam

Då jag inte är den sällskapsjuka typen har dagar då jag bara vill umgås med min Ipod och en tidning. När jag bodde i Stockholm och dök upp på en restaurang själv för att äta blev jag tittad på som om jag vore en lång utlänning i Japan; med förundran och ibland med lite medkänsla. Jag minns det tillfället jag ringde till Gondolen i Slussen för att boka bord för en person - då det alltid var fullbokat på drop in - och fick ett "va? Alldeles själv?" till svar. Jag ville inte behöva förklara för en total främling, via telefon dessutom, att jag inte känner för att ha sällskap.

Idag var en sån dag och jag begav mig till Mushashi sushi för att äta middag ensam. När de ställer frågan hur många svarar jag "hitori", en person, och får varken blickar av medkänsla eller annat konstigt av servitrisen. Här är det inte konstigt att äta ensam eller ens gå på bio ensam och kanske också mer accepterat.

Det här får mig att fundera. Varför är det konstigt i Stockholm att vilja vara själv? Det handlar inte bara om att äta ute eller fika ensam. När jag var singel var det jätteviktigt för alla andra än mig att jag skulle ha nån. Jag ville vara ensam, jag valde det ju. Vad får mig att tro att jag kan leva med andra om jag inte kan leva med bara mig själv?

Det är därför Rille är så bra. Vi är såna som gillar att vara själva, fast med varandra, konstigt nog.