Varför jag sa upp mig idag

Jag började jobba på Connex tunnelbanan juni 1999 som tågvärd. Arbetade i tio månader sen utbildade jag mig till tunneltågförare på gröna linjen och samtidigt som jag pluggade på komvux eller folkhögskolan på kvällarna för att hjärnan inte skulle tyna bort. TUTF - tunneltågförare på TUB-språk - var kul under de första två veckorna, sen var nyhetens behag som bortblåst eller spänningslöst, som vi säger på företaget.

I 5 år var jag uttråkad och rastlös, men det var mina underbara kollegor - där många har kommit att bli mina närmaste vänner - som fick mig att stanna. Inte med fysisk våld såklart, men jobbet är ju en trygghet och jag hade lite över 22 000 skäl den 25:e varje månad att stanna kvar. Varje dag var ju inte en pina heller, men hade jag fått en utskällning av en idiot till trafikant var mina kollegor där och stöttade under ventileringsutbrotten.

Åtta dagar innan julen 2004 får jag PUT - TUB-språk för person under tåg. En tant som hade bestämt sig för att jag - bakom min spak och med tre vagnars tåg - skulle ta hennes liv på väg in vid Odenplan. Såvitt jag vet överlevde hon.

Jag däremot, grät så mycket och kunde inte sova under det två månaderna som följde. Varje gång jag blundade såg jag henne på spåret, hörde ljudet av kroppen mot tågets underrede. Hade det inte varit för mina närmaste på företaget (ni vet vilka ni är) hade jag aldrig återgått till att köra tåg mindre än tre månader efter händelsen.

Ja, jag återgick i tjänst. Kom in i rutin. Gnällde som fan. Tröttnade. Först besökte jag Kina 2005 och nästa mål blev Japan. Nej, beslutet gick inte "bara sådär". Det kom jag fram till efter mycket om och men.

Idag sa jag upp mig på SL/Connex/Veolida, eller vad de nu heter.
Och det är lika stor befrielse som ett toabesök efter att man hållt sig riiiktigt länge.