Halloween-kväll i bilder

The First

Robin & Skantz, läskiga som fan på First

Jag, Viktoria och Manami

Mattis och Chris

Kamogawa

Bella, i söt katt-outfit

Nunnan, söt flicka, död snubbe, söt flicka nr 2

Det maskerade hiphop-gänget

På väg till puben

Rille blir stoppad och fotad...

...vid flera tillfällen.

The Hub

Captain, oh captain

Duschen

Rille hittade tomtar på övervåningen...

...medan Viktoria och jag hittade Scream inne på damernas.

Söt Wolverine-servitör

Mario, Luigi, Luigi & Mario

Elaka garderobs-apan från Family guy

Rille under kostymtävlingen.

Den som varit på bio Japan vet exakt vem den här killen är.
Eiga-dorobi-snubben deltog också i kostymtävlingen.

McDonalds

Senkvällssnack på väg hem.

Hej i sminkstugan

Chris blir sminkad...

...sen Rille...

...sen jag.

Manami, söt i maid

Viktoria i riktigt stora tuttar
Kvalitétskontroll av blodsugaren och Musse
Klara för utgång!
(jag ser ut som jag gjorde på en halloweenfest för fem år när jag hade långt hår!)

I skolan på Halloween

Rille ville dra på sig sin halloween-outfit redan till skolan, men han orkade inte sminka sig. I stället tog vi musseöronen från Disney Sea och sprang iväg.

Sjörövar-musse

Tira i Mimmi-öron...

Mattis likaså...

Happy Halloween!

Hapi harouiin!

Ikväll är fest, men först en hälsning från Manami och jag.

From us, to you.
Hapi harouiin!

Inför Halloween

Egentligen firar jag inte halloween, men här i Japan verkar det vara hur populärt som helst med galna utstyrslar, peruker och smink. Med det som inspiration förberedde vi lite för helgens halloweenfester som är många att välja emellan. Dessutom är vi lediga på många tack vare Bunka no Hi - Kulturdagen. Mer om det på måndag.

Men nu till en förhandstitt av det som Chris ska klä ut sig till.
Och det är inte fantomen på operan.

Kråkfötter - en författares signum

Här har jag faktiskt överansträngt mig med tuschpenna, fint brevpapper och försök till fin skrivstil. Jag kan inte skriva snyggt på japanska, inte ens för att rädda mitt eget skinn, men här kände jag mig som en 8-åring som skriver felfritt med bläck i skrivstil för första gången. Stolt, men med efterverkningar som kramp i handen - det tog femton minuter, men det blev felfritt - och syrebrist på grund av ansträngningen.

Så varför skriver jag på fint brevpapper? Uppgiften var att skriva en inbjudan som - beroende på vem du bjuder - ska ha ett anpassat språk. Bjuder du sensei, använder man keigo. Bara polarna? Ledigare språk, men fortfarande formell.

Vilket fest som helst var tillåten, allt från gyoza party till halloween- och studentfest. Rilles inbjudan var för hans 30-års fest där han bad alla sina vänner åka till Osakas flygplats för att därifrån - i en privat jet - flyga till en hemlig destination över en weekend. Inga gränser här inte.

Jag valde något "enklare"; en releasefest för min andra bok om mina upplevelser i Japan. Den hålls den 21:a november i Kyoto Towers övervåning. Fick du ingen inbjudan kan det vara för att jag inte skrivit en bok. Än.

SEK - lika mycket värt som roadkill

Jag kollade mitt konto och önskade att jag inte gjort det.

Kronans roadkill-värde tar kål på vår ekonomi. Vi räknade ut att våra boendekostnader INTE stigit med 300 kr utan snarare med 1000 kr - per person. Inte bara det. Avgiften till skolan betalades in kontant och slutade på otroliga 11 000 kr dyrare än vad det var i början. Detta samtidigt som matpriserna stigit i Japan.

Det är inte kul ha svenska pengar på denna ö just nu.
Faktum är att alla som trott att Japan är ett dyrt land, kommer inom snar framtid få sina fördomar bekräftade om inte SEK rycker upp sig.

Uppdatering kl 20:03

Ringde min vän Niclas som studerar i Tokyo och fick höra att det är småpanik bland svenskarna i skolan gällande kronans ras. Det finns till och med de som funderar på att åka hem eller flytta till billigare bostad på grund av det här.

Har också hört rykten om att CSN inte tänker kompensera börsraset på något sätt, men inte fått det bekräftat. Återkommer.

Machan sensei & god mat

Manami är Robins flickvän tillika polare och nu kan hon lägga till stödlärare på sitt visitkort. Hade det inte varit för henne hade jag nog fått kämpa lite mer med läxorna. Grammatiken är inte bland det enklaste just nu, men det förklarar Manami så att det fastnar. Inget teflonminne här inte.

Plugghästarna och Manami

Efter kaffeöverdos på Starbucks går vi vidare till Hankyu Depāto för omu raisu; stekt ris med en omelett ovanpå i tomatsås eller andra såser. Typisk västerländsk mat som blivit japaniserat även kallad för yoshoku. Mättande och sjukt gott.

Det är mycket prat om Halloween. Vem ska gå som vad/vem, var kan man få tag på kostymer samt vilka fester hålls under hela helgen. Det kommer bli skrämmande intressant i vilket fall.

Damn kaku-kanji-kuizu

Woops.

Jag har verkligen varit usel på att uppdatera blogg. Anledningen är läxor, läxor, läxor.

Nu tidigare i veckan fick vi SKRIVA kanjis. Det är nånting vi inte övat på sen 5 månaden i japan och redan då var det apsvårt. Gissa om det är lite svårare nu. Speciellt när läraren säger "kanji kaku kuizu" = kanji skriv-quiz och alla - förutom kineserna - ser lika nervösa ut som när man bortförklarar sin hand ur kakburken. Lägg till lite rädsla på det, för oss som skyr usla provresultat.

Övriga helgen har bestått av förtäring av en Irish coffee (förrgår), flera spritsers på grillfest (igår) och idag blir det kaffe, studier till tonerna av Nine Inch Nails.

Ikea-världen och dess krigare

Iförd i en magisk blå hatt tar Rille tag i kartan och säger till sin, för stunden, blinkande-öronprydde vän Chris: "yoshi, ikō!" Det må låta harmlöst, men det sägs att Ikeas möbelbyggarvärld kan förvandla även den snällaste varelsen till ett monster. Rilles följeslagare Chris är medveten om detta. Han tar ett djup andetag, stålsätter sig och ger ett "un" till svar. Tillsammans - med Bjursta-bordets bygginstruktion som enda riktlinje - kliver de in bland skruvar och konstiga verktyg i Ikeas möbelbyggarvärld.

Vännerna möter inget motstånd i möbelbyggarvärlden och de jobbar hårt för att ta sig fram igenom Bjursta-bordets instruktioner som ska följas till punkt och pricka. Men vad händer?

Rille får vänta för länge på att den sista skruven ska gå i och Chris jobbar hårt, ack så hårt, att han får svettpärlor i pannan och blåsor på händerna. Åh, stackars Chris! Rille har förvandlats till ett monster! Vad ska han göra nu?

Chris ser något i den 19 kvadratmeter stora lägenhetens horisont. Henriksdalstolar! Hans räddning!

Rille hugger tag i sittdynan på samma Henriksdalstol och använder som sköld mot Chris attack. Kampen är svår, men kortvarig, då de bara kan posa såhär under ett par sekunder utan att tröttna.

Vännerna torkar av sig svetten, posar och andas ut efter kampens slut. Rille inser att han blivit besatt och tackar för Chris förståelse och tålamod genom Ikeas möbelbyggarvärlds fasor och faror. Bägge slår sig ner på Henriksdalsstolarna vid Bjurstabordet och det bjuds på kaffe och godis. Sen lever de lyckliga bland läxor i alla sina dar.

Slut. Owari. Fin. The end.

Japanerna; före icanhascheezburger

Vi har läst om japanska djurmetaforer tidigare i veckan. Stark som en björn, skrika som en stucken gris eller ljuga som en häst travar är några av flera exempel på svenska. På kinesiska har de metaforer med pandor och på grönländska är det sälar. Djuren varierar, men konceptet att använda djur i sin närhet för att beskriva något eller någon finns i alla länder.

Japanskan är ju inget undantag vad gäller detta och katten verkar vara exceptionellt populär. Om man har 猫舌[nekojita] dvs kattunga kan man inte äta varma saker och är man rundryggad som en katt kallas det 猫背 [nekoze]. 猫に小判 [neko ni koban] översätts till ett "ge guldmynt till en katt" och betyder samma sak som kasta pärlor för svin, alltså slösa inte tid/pengar/gåvor på nån som inte kan uppskatta det.

猫の額ほど [neko no hitai hodo] beskriver vår lägenhet; lika stor som en katts panna.

猫の手も借りたい [neko no te mo karitai] är min klara favorit. Översättningen blir i stil med "vill låna kattens tass" och ja, när man har mycket att göra och ingen hjälper till, varför inte då fråga katten?

Banankrisen i Japan

Det finns inte en banan att få tag på i nästan hela Kyoto. Jag har kollat allt från Fresco till Gourmet city till vanliga konbinis och inte en banan i sikte. Tydligen är detta nånting som sker i hela landet. Bananerna är slut överallt. Dock finns det en förklaring.

Sumiko Watanabe - grundaren till banandieten tillika författare till boken som sålt över 730 000 ex sen i Mars - satte sin make på banandieten. Han tappade 16 kg. Strax efter det var det en sångerska som i ett tv-program sa att hon tappat runt 7 kg tack vare den dieten. Jag tror inte jag behöver säga något mer, men jag gör det ändå.

Här kommer det roliga: dieten är fullständigt...logisk.
Banandieten går ut på att du klämmer i dig valfritt antal bananer till frukost med ett glas rumstempererat vatten. Sen äter du som vanligt lunch och middag, men skippar desserter, småätande och sötsaker, sen lägger du dig före midnatt.

Det är inte så jäkla konstigt att man går ner i vikt om du skippar desserterna och småätandet. Börjar du dessutom dagen med att klämma i dig typ tre bananer kommer du inte bli hungrig eller sötsugen på ett bra tag. Rumstempererat vatten till frukost är också smart då kallvatten kan ge magknip.

Vår lärare berättade att det här med att falla för dieter är jättevanligt i Japan. För nåt år sen fanns det inte en flaska konjak att få tag på och detta på grund av konjakdieten som jag inte har detaljer om. Men om det visade sig att redan smala tjejer som inte behövde gå ner i vikt till att börja med, vinglade in i lyktstolpar oftare, kan det inte varit värt det.

Fredagens fest

Robin lagade potatisgratäng, Skäntz fixade köttet och Mattis sauterade shitakesvampar. Jag skålade med ingefära-vin blandad med ginger ale, såg Hem till Midgård för första gången i mitt liv och sjöng med i Stephen Lynchs "Love Song" och "Craig".

Hedersgäst: Otōsan från Softbank-reklamerma.
Under honom: Doraemon ostringar.

Hemmasnickrad giraff stod i andra rummet.

Viktoria stylade Mattis i tuff 80's tuppkam...

...och jag stylade Robin i amish-girl goes mini-svinrygg.

Avslut på First.

Veckan som gått

På terminens första timme upplyser vår rektor att "kanji kommer falla över er som regn". På andra timmen märker vi att han inte överdrev och det handlade inte om duggregn, utan hällregn.

Rille är jetlaggad som få och vill bara sova, sova, sova. Jag är bara skitglad över att vara tillbaka och har inget jetlag alls.

Räknade ut att vår skolavgift blir 7 000 kr dyrare på grund av diverse börsfall och kronans värde är lika mycket som tuggat tuggummi. CSN har inte rutiner för såna här saker och vi kommer gå back big time. Innan vi hann blinka hade hyran gått upp med 300 kr.

Våra klasskamrater vet numera hur Ahlgrens bilar smakar.

De nya lärarna är helt underbart pedagogiska och förklarar kanji med kanji då ingen furigana skrivs ut.

Jag gick upp tre kg under Sverige-, Budapest- och Londonbesöket och jag kan fylla ut kläderna igen. Skyller på Karamellkungen och gott bröd med gulash samt chinese take out i London. Eat and repeat.

Festat har vi gjort och det kommer i ett alldeles eget inlägg.

We are mobile

Effektiviteten i Japan är allsmäktig. Rille lämnade in datorn i tisdags och efter ett löfte om att den skulle vara klar efter tio dagar - jag lade mig i fosterställning och ville inte tro det var sant - ringde Mac-store idag och sa att den var klar.

Jag behöver inte ens förklara att Rille tog första bästa tåg till Osaka efter det samtalet.

Datorreparationen inkl. delar kostade runt 9 000 kr.
Tack vare AppleCare behövde inte Rille lägga ut en endaste yen.

Dålig tech-karma

Rille lämnade in Mac:en idag och vi är datorlösa i 10 dagar framöver. Jag andas i en papperspåse och vill inte tro det.

Min mobil strular också. Den usla teknik-karman sprider sig.

Blir Iphonen drabbad skaffar jag guld medlemskap på lyxigt internetkafé. I needz za intäärnet.

Here we go again

Framme i Japan för ytterligare ett år av studier, jobb samt kulturkrockar. Flyget gick bra, maten ombord var utsökt och jag sov under hela resan.

Mac:en har dött igen och imorrn ska den få åka till Osaka för återupplivning. Blogga från Iphone är ingen höjdare.

Lördag: dagen innan "hemgång"

Det är konstigt, det här med definition av "hem". Folk frågar om när vi åker och vi svarar automatiskt att vi åker hem den 12:e oktober. I Japan finns våra hjärtan. Där har vi vår lägenhet och det enda vi saknar är Karamellkungen och vännerna som känt oss hela våra liv.

Våra familjer stålsätter sig för ytterligare ett år av telefon- och mejlkontakt samt presenter på posten på bemärkelsedagar. Vi gör detsamma.

Idag packar jag det sista innan hemgången. 

Denna gång gör jag inte misset att "bara" packa 13 kg kläder. Nu har jag med mig skor så att jag slipper bitcha om att jag har för få på plats.

Tredje dimension i vårt hem

Medan jag kurerar mig från förkylningen städar jag garderob. Det är inte kul.
Det är som att garderoben blivit ett svart hål som slukar allt från skor till underkläder och jag verkar inte kunna få rätsida på vad jag har, behöver och vad jag ska ta med till Japan.

Det får bli sysselsättningen för idag medan jag kurerar förkylning, huvudvärk och sömnlöshet.

Dagens blaj

Vaknar upp förkyld och med huvudet i handen som att jag hade supit skallen av mig. Det gick över så fort jag drack kaffe. Det var som att kaffet var livets ELIXIR.

Satte huvudet där det skulle vara och började städa garderob.

Eller ja.
Jag letade efter kläder.
Och skor som inte var högklackat.

Svårt att finna bägge.

London; bra & mindre bra

Bra:
* Jag fick sova, slapp stressa och kolla film utan tvång att gå ut eller känna mig kreativ. Skönt som fan.

* Shoppingen på Primark slår kinesiska marknader i vassa armbågar mot vitala kroppsdelar-tävlingen. Och i priser. Prutat och klart.

* Kom hem med två västar, tre kjolar, tre tischas, fyra par skor, en väska, sjal och strumpbyxor och spenderade inte mer än 1500 kr. Tur att jag inte var i London under en hel vecka.

* Jag fick träffa Madz. Och uppleva chinese take out i sin rätta miljö med hemkörning till dörren när vädret är kass. Jag är svältfödd på sånt. Alltså, inte dåligt väder utan take out till hemmet.


Mindre bra:
* Primark. Den kunde ha dödat min plånbok med den skoavdelningen. Varför finns den inte i Sverige? Eller Japan?

* Att plan från Heathrow ALLTID är försenade. Denna gång var planet sent med en och halvtimme. Detta, när jag hade planer på att konsumera glassdrinkar på Vampire Lounge för halva priset. Blev inte av.

* Galet dyrt att käka på Heathrow upptäckte jag samtidigt som jag höll på att svimma för att jag var så hungrig.

* Hade jag haft en säck med pengar hade jag förmodligen haft råd att handla fancy second hand i alla dessa små butiker överallt i London.

Gatan som aldrig tog slut

Portobello Road - gatan där man finner allt om man har ork att leta.
Och ibland funkar till och med att pruta.