Thank you, Kansai Ben

Springer från skolan till bussen under japansk rusningstid för tanter och gubbar formade som ostkrokar. De är små och jag ser inte under en viss nivå, utan går rätt in i dem. Gomennasai och sumimasen yttras till höger och vänster när jag försöker ta mig fram i det som påminner om pensionärsskogen vid Hankyu Depato.

Dock blir jag inte så irriterad över pensionärerna här i Kyoto som jag skulle blivit i Stockholm. Här pratar de nämligen Kansai ben (Kansai dialekt) som jag har svårt att förstå och därmed fattar jag inte gnället.

I en tidning för utlänningar läste jag förresten skämtrubriken: ...and who the hell is Kansai Ben?!

Höll på att skratta ihjäl mig.