Hudmottagningen, titta och peka

Då Viktoria har samma grej på hennes tår släpade vi oss tillsammans till hudmottagningen. Vi blev utstirrade i väntrummet av små barn. De stirrar, drar mamsen i kjolen och pekar på oss. Viktoria är blond, jag har stor näsa och är längre än de flesta japanskorna. Det blir inte mer annorlunda än så.

Läkaren konstaterade att jag blivit biten av någon insekt på ena benet, därmed allegisk reaktion och om det var en radioaktiv spindel återstår att se, men jag kommer antagligen bli besviken även denna gång när det visar sig att jag inte fått superkrafter inom två dagar. På andra benet och på handen- där utslagen spred sig - gissade han på att jag kommit i kontakt med något som fått min hud att reagera och vad det kan vara har jag inte en susning om. Jag kommer inte behöva klia mig vansinnig heller för att medicin skrevs ut. Två salvor och klådastillande tabletter - jag gissar på antihistaminer.

Det blev helt tyst när Viktoria och jag kliver in i apoteket för att hämta ut min medicin. Fick fylla i ett papper för allergikontroll med hjälp av apotekstjejen och inne på lagret stod det fyra pers stilla och tittade nyfiket på oss genom glasrutan. Det var som att de aldrig haft utlänningar i just det apoteket förut eller så hade vi varsin gigantisk snorkråka som stack ut ur näsborren. Det kunde vi liksom inte veta just då.

Vid frågan "försäkring" skulle jag förklara hur det funkade och jag ser hur personalen flockas runt den kassan jag står vid för att höra vad jag säger. När jag pratat klart (jag lägger ut pengar, skickar kvittona till försäkringen i Sverige, sen får jag pengar tillbaka) säger de "naruhōdo" (insiktsfullt "jaaahaaa"), ler och nickar.

Jag har mer eller mindre blivit immun mot att folk stirrar. Jag kompenserar det med att tjuvlyssna på samtal. Det är minst lika fult.