Mina vänners barn och andras ungar

Jag ogillar barn.

Barn som inte är besläktade med mina vänner. De som skriker mig i örat på tunnelbanan eller de som kutar runt på sockerkick och träffar mina hårda knän mot sina mjuka pannor och har dessutom fräckheten att börja böla. De, vars föräldrar tittar på mig på ett sånt sätt som säger "är hon/han/den inte söt?" och jag kan inte göra annat än blänga surt som fan tillbaka. För att jag ogillar just deras ungar. De är fula, de dräglar, luktar illa och LÅTER och lägger sig ner och skriker framför tiometers hyllan med godis på Willy's.

Men inte mina vänners barn. De är söta. Blir de gnälliga och motsträviga ser jag de som självgående individer med egen vilja, men aldrig jobbigt. Vill de leka, gör vi det tills sockerkicken går ur kroppen på oss bägge och vi sätter oss och vilar tillsammans. Avbryter 7-åringen i samtalet är det inte för att hon är oförskämd, hon vill ju vara med och socialisera!

Det är inte så konstigt att inte gilla alla barn egentligen. "Mina barn och andras ungar" har jag hört på sägas på tre olika språk och jag antar, att även om de inte är mina egna, gillar jag mina vänners barn mer än andras ungar.

Ikväll har jag pratat, pärl-plattat och spelat Wii med den cool 7-åring jag känner. Hon spöade mig på Wii-bowling med ca 60 poäng och när hon såg en bild på mig vid Hachikos crossing - ett halvt huvud längre än alla andra - frågade hon om varför japaner är så korta. Jag svarade att jag inte visste. Då sa hon "du vet inte och jag vet inte heller, men jag tror att japanerna vet".