Pausläge

Ser hur tre killar riktar in sparkar på den fjärde killen som ligger och vrider sig i fosterställning på trottoaren. Jag springer ut ur nattöppna restaurangen och börjar skrika och dra i killarna som slår. Yamete! Yamete! kommer det ur min mun så högt och så många gånger jag förmår. Fem japaner står som paralyserade och ser detta hända, men jag är den enda personen som rör sig, skriker och är i färg i den här pausade svart vita filmen. En av killarna som slår springer därifrån när han hörde mig skrika. De två andra killarna fortsätter att rikta in sparkar, blodet sprätter.

Natsumi ringer polisen. Killarna slutar att sparka och springer därifrån. Kvar ligger han - en främling - i fosterställning och blöder. Jag frågar om han kan stå, jag frågar en närstående person om hjälp så att jag kan resa den misshandlade bort från vägen med bilarna. Både offret och personen svarar med tystnad.

På något sätt får jag alldeles själv främlingen att resa på sig och sätta sig vid trottoarkanten. Läppen sprucken hela vägen upp till ena näsborren, näsan knäckt på fler än två ställen och ögonen är igenmurade. Han sluddrar och jag ber Natsumi ringa efter ambulans. Det är så mycket blod och jag ser ner på mina skakande händer. Ja, blod där också.

Polisen kom under tiden jag var inne på restaurangen och tvättade bort främlingens stelnade blod under mina naglar. Förhörd på plats. Får gå.

Chocken kom när jag klev in i lägenheten.

Och ångern över att jag inte gjort mer.

Men förmodligen gjorde jag mer än andra.