Effektivitets-ångvälten

Nu är jag trött.

Hela helgen har jag galopperat med plugghästen igenom 76 grammatiska formler med tillhörande övningar av 120, gjort två övningsuppgifter av sju och sen har jag också gjort provet från förra året. Gick sådär, men helt oki. Hade jag gjort provet förra året hade jag fått godkänt på nivå 3.

Stannade till för curry på Coco för galoppera lite till.

Telefonen ringer och det är en mamma som vill att jag ska ge hennes dotter privatlektioner i engelska innan hon åker till USA. Nu är jag bokad två veckor framöver tre gånger i veckan.

Jag har svårt att säga nej.

Benkyō

Guppy-min, goströja, hörlurar och koncentration när genomgång av förra årets JLPT-prov pågår i Castro-Tedenholtska residenset i Kyoto.

Vadå?
19 kvadrat kan också vara residens.

In my mind, som Eddie Izzard säger.

Thank you, Kansai Ben

Springer från skolan till bussen under japansk rusningstid för tanter och gubbar formade som ostkrokar. De är små och jag ser inte under en viss nivå, utan går rätt in i dem. Gomennasai och sumimasen yttras till höger och vänster när jag försöker ta mig fram i det som påminner om pensionärsskogen vid Hankyu Depato.

Dock blir jag inte så irriterad över pensionärerna här i Kyoto som jag skulle blivit i Stockholm. Här pratar de nämligen Kansai ben (Kansai dialekt) som jag har svårt att förstå och därmed fattar jag inte gnället.

I en tidning för utlänningar läste jag förresten skämtrubriken: ...and who the hell is Kansai Ben?!

Höll på att skratta ihjäl mig.

Låt björnen sova

Efter min studiesession på inte-alltför-varma-bussen-igår kom jag hem och var sötsugen, skitsur för att det är onsdag - äter inte godis på vardagar - och trött. Äter inget godis och sover i fyra timmar och jag vaknar när det är mörkt ute.

Jag vill gå i ide, men det passar sig inte just nu.

JLPT är nästa vecka på söndag.

Annorlunda studieplats

Ombord på bussen med Heian Jingus gigantiska toori i bakgrunden

Min onsdagselev Kazumi - som jag hjälper med uttal och konversation på engelska - tyckte att istället för att ha lektion hemma hos henne kunde vi ta Kyoto Skybus - turistbussen med panoramafönster och öppen i tak. En timme tog det och jag fick lite bättre koll på de templen jag ännu inte besök i Kyoto.

Kazumi - vars ambition är att bli guide - berättade om vilka tempel man ska besöka när och vilka det är som har light up på kvällstid. Jag lärde mig lika mycket av henne som hon lärde sig av mig, tror jag. Nu börjar jag längta efter tempelpromenader igen!

True Blood

Vampyrerna har kommit ut ur kistorna, fått rättigheter och kan leva sida vid sida med vanliga dödliga tack vare Japans uppfinning True blood - syntetisk blod på flaska.

Historien kretsar kring Sookie (Anna Paquin), hennes telepatiska förmåga och hennes dragning till vampyren Bill...och chefens Sam dragning till Sookie och ibland hennes bästa kompis Tara i en fiktiv småstad i Louisiana. Nånstans där dyker Alexander Skarsgård som den biffigaste och blondaste vampyren du nånsin kommer se i rutan - Eric Northman. Mystik, sex och bitande till höger och vänster blandas i soppan av svartsjuka och vampyrregler. Sen är det en mördare med fetish för strypning som löper amok också.

Det var tillräckligt tilltalande för att mig biten (jag vet, uselt) efter första avsnittet. Måste ha varit sexet och vampyrerna jag fastnade för, Anna Paquin söderdialekt var det i alla fall inte.

Bäst av allt är snygga introt med scener från Södern till Jace Everett's Bad Things.

Arashiyama

Idag är ,det 勤労感謝の日[kinrō kansha no hi] - Labour thanksgiving day och innebär inte bara att man tackar för varandras hårda arbete. Det innebär också att det är en röd dag och de flesta är lediga.


Invigde min mysiga tröja från Sistere och trots bomullspolo under den frös jag inte alls om överkroppen. Tanten som satt bredvid mig på bussen skrattade åt de roliga tumvärmarna och kommenterade att hon aldrig sett en sån design förut. Jag var bara glad över att få prata japanska liksom.

Tre tappra trotsade kyla och regn för att åka och titta på momiji (lönn) i Arashiyama. Det var vi och - vad det verkade som - resten av Kyoto. Det är ju så alldeles underbart med alla dessa paraplyer i halshöjd eller peta-i-ögat-nivå. Momiji verkar inte ha blivit helt röda ännu, vilket jag hade hoppats på och jag måste nog tillbaka hit om en vecka. Mada mada desu ne!

Paraplyer på rad

Maiko-san på språng

Värst var ändå kylan som fick oss att tröttna ganska snabbt på utflykten och redan efter en och en halvtimme var vi på väg till Starbucks för värme i vätskeform och OS i utzoomning - sitta och bara glo. Ganska skönt faktiskt.

Viktorias födelsedag, del två

Sammanfattning:

* Gör din fulaste min-tävling
* Kamerablixtar till vänster och höger
* Matorgie, the feast continues at the Hub
* Prat om förhållanden
* Prat om att sticka till Arashiyama på måndag
* Prat om resa till Tokyo under rean
* Purikura-kort
* Drinken Tarantula - 30% alkoholhalt och ingen god alls. Hällde över det till Chris glas utan att han märkte för att han sen skulle undra hur i helvete han blev så full.
* McDonalds istället för svindyra World Club

Trevligt.

Sweets Paradise

Viktoria firar första delen av sin födelsedag på Sweets Paradise vid korsningen av Kawaramachi-Shijō. Tur att Masako bokat bord annars hade väntetiden satt mitt blodsocker på prov.

Sweets Paradise koncept är 食べ放題 [tabehōdai] och 飲む放題 [nomuhōdai], vilket betyder att du får äta och dricka så mycket du vill till ett fast pris av 1 490 yen för 90 minuter. Maten bestod av pastarätter, risrätter som カレーライス [karē raisu] (curry med ris) och stekt ris samt salladsbar och mackor. Drickat var allt från juice till läsk och varma drycker.

Inte så märkvärdigt matutbud kanske, men vi var ju där för desserterna. Deras tårtbuffé var överväldigande. Förutom tårtkalaset hade de dessutom glass och ett vitt-choklad-fontän där man kunde doppa allt från marshmallows till frukt.


90 minuter var alldeles för lite tid för att kunna jäsa av sig ordentligt...

Sistere - utförsäljning

Sistere, företaget som Viktoria och jag stått modeller för, hade utförsäljning på visningsplagg. Mina förhoppningar var att skinnjackan jag bar under den ena plåtningen skulle finnas till åtminstone halva priset, men dessvärre var den slutsåld. Buhuu.

Ett annat plagg som jag också tjatat om är tröjan som modellen Sean bar under 2008 A/W plåtningen. Jättemjuk, har tumvärmare (!) och dragkedja hela vägen upp (för osminkade dagar) och idag var den på 60% off original price.

Trots knepig min på "dagens outfit" så är jag skitglad. Kolla tumvärmarna!

Chris får paket

...hem till oss för att han adress strular. Som tack fick vi smaka på hans svenska godis.

Jag leker inte med maten.
Det gör Chris och Rille.

Nybygget

När vi flyttade in förra året i November var denna byggnad inte ens ett skelett. Det var bara grus och oväsen. En natt vaknade de vi till och med av det lät som att Transformers stod utanför fönstret, men det var montering av lyftkranar som pågick.

Sedan någon vecka tillbaka står byggnaden klar. På översta våningen är det varm och inbjudande belysning som lyser upp skyline från vår balkong på 12:e våningen. Det ser inte ut att vara en lägenhet precis, men en bar med utsikt mot floden och rakt in i vår lya kanske?

Lovely Complex

Lovely Complex är baserad på en manga skapad av Aya Nakahara och kretsar runt Otani - den kortaste killen i klassen - och Risa - den längsta tjejen i Otanis klass. Hon har otur med killar för att hon är så lång och Otani har samma problem fast tvärtom. De finner tycke för varandra, men kan ju inte bli ett par på grund av längdskillnaden som skulle göra att det såg jäkligt fjantig ut. Enligt de själva alltså. Deras kompisar tycker att de skulle vara perfekta för varandra, mest tack vare deras komiska timing.

Det slår gnistor om dessa två varje gång de hamnar i samma ruta. Otani (Teppei Koike) och Risa (Ema Fujisawa) är förbannat söta och under hela filmen sitter man och hoppas på att de ska bli ett par.

Om du förstår japanska, men fattar inte vad folk säger i filmen, kan det bero på att filmen utspelar i Osaka och de pratar Kansai-dialekt under hela filmen. Allmänbildning till oss som inte får lära oss så mycket dialektsnack i skolan. Dekihen, wakarahen.

Provresultatet

Jag är ju usel på prov.
Fick tillbaka provet idag som vi hade för inte alltför länge sedan och det verkar som att den nya grammatiken på sätt och vis stannat i huvudet lite grann i alla fall.

70% rätt. Inte illa.

Det som däremot är riktigt illa är att jag kunde ha haft 80% om jag varit mer noggrann. 10% slarvfel är galet många slarvfel.

I got the call

Kallelsen har kommit.

Jag menar inte att det på en religiös nivå. Däremot är det en annan sorts kallelse - nämligen till JLPT-testet i första söndagen i December.

Och där blev jag svettig i handflatorna av nervositet.

バッグ [Baggu]

Plastpåsar får man gratis varje gång man handlar och man tenderar att samla på sig påsar som man ändå inte kan sätta i papperskorgen. Vi har knappt plats för mat i skafferiet på grund av alla påsar vi får varje gång vi handlar mat.

Jag försöker tänka på miljön lite grann (inte så att det rinner över eller kör Jehovas vittnen-tekniken på folk som inte tänker miljömedvetet) till exempel slänger jag inte batterier i papperskorgen, köper lågenergi lampor och sorterar brännbart från icke-brännbart etc.

Så när folk står och delar ut dessa påsar vid korsningen Kawaramachi-Shijo blir jag faktiskt ganska glad. Visst, det är inte YSL-påsarna som delades ut i gratis i New York, men de är ändå funktionella. Kommer jag ihåg att ta med dessa till matbutiken blir det i alla fall en mindre som missbrukar/förbrukar plastpåsar.

The best of the best of the best, sir!

När Saitō sensei babblar iväg och förklarar japansk grammatik utan att använda ett ord engelska sitter jag som ett frågetecken och panikar vid tanken av att få frågan. Hon ÄR, enligt mig, den bästa läraren jag har i japanska och samtidigt den jobbigaste, kanske mest krävande lite skräckinjagande. Från dag ett har tanten yttrat ytterst få engelska ord. Hur hon fick mig att fatta utan att använda engelska i början är för mig fortfarande ett enigma.

Saitō sensei påminner om en 招き猫 [maneki neko] till och från, mest är det när hon ler. Hon är liten till storleken, men hon har pondus och karisma som får många människor att blekna eller bli gröna av avund. Hade jag inte känt henne, hade jag med största säkerhet hållt mig borta i rädsla av att få en armbåge i sidan när jag försöker tränga mig fram till kött-till-rött-pris-disken.

Dagens Saitō-lektioner gick ut på att vi skulle träna inför onsdagens prov. Det gick...sådär. Vi fick 10 minuter att göra fjorton uppgifter på och det kändes halvbra. Sen gick vi igenom ny grammatik. Oftast sitter jag och förstår 40%, men idag fattade jag fan allt. Lycka i två sekunder.

Ps. Bilden är lånad från Wikipedia. Konstigt nog hade jag ingen egen.

Träningsvärk

Hur otränad är man om man får träningsvärk av att jobba?

Pub, bup

Viktoria påpekade att jag skrev fel...Det var inte på fredag (igår) som jag skulle jobba på puben, det var idag lördag.

Min första kväll på puben bestod av fem timmar av rutiner, träffa stammisar, memorera drinkmenyn och hur man häller upp ölsorter som Guinness och Kilkenny - som uppenbarligen inte är så lätt som det låter. Tålamod är allt, säger Shūi - min lärare för kvällen.

Sen fick jag höra att jag var lik Winona Ryder, vilket är första gången i hela mitt liv jag hör det och jag håller inte med det alls. Jag får alltid höra att jag är lik Cher, ikväll var inget undantag heller. Mycket trevligt, och nu ser jag i kors av trötthet.

Mitt nästa jobb: lekstuga

Alla jobb jag sökt börjar i December. Det ställer ju självklart till det för mig som vill få ihop till Novemberhyran, men det verkar ändå som att det ordnar upp sig. Jag har fått ytterligare ett jobb - mitt andra i raden av sporadiska jobb - och det är som...håll i er nu...engelsktalande lek- och sångfröken på dagis.

Arbetsintervjun till här ascoola jobbet var under dagens förmiddag och jag blev jätteimpad av dagisets storlek. Stora öppna ytor där samlingsrummet såg ut som en amfiteater och i köket var det kvinnor som lagade mat i outfits som var väldigt lika dem man använder vid sjukhusoperationer. Golven var uppvärmda och barnen sprang omkring i uniform - shorts, tischa, vita sockor och en namnlapp på bröstet.

Det märkliga var att jag faktiskt fick träffa ca 30 barn mellan åldrarna 2-5. Kanske inte så märkligt, tycker ni - det är ju trots allt ett dagis - men det är ju lördag. Rektorn berättar att ibland måste bägge föräldrar jobba och då kan ju barnen vara här och ha roligt. För roligt hade de, sprang omkring med fröknarna och sjöng och dansade. Förutom min lillasyster som jobbar som dagisfröken har jag aldrig sett folk i den branschen så pigga och så villiga att leka med ungarna.

Hade jag varit barn, hade jag velat gå där.

Pizzabuffée

食べ放題 [tabehōdai] är all you can eat buffé. Pizza, Ris och curry, stekt potatis för 850 yen (68 kr) och det var...mättande.

De har skumma pizzor på Shakeys som inte ens är i närheten av den svenska varianten av italiensk pizza. En av dessa är den så kallade dessertpizzan som istället för tomatsås har vaniljsås i botten, bananer, nötter och russin på och kola- eller chokladsås över. Det är gott på ett mycket märkligt sätt.

飲む放題 [nomuhōdai] är drinkbuffé och finns ofta så som tillval när man går på karaoke. Öl, drinkar och softdrinks finns att välja och så länge som du har karaokerummet har du nomuhōdai. Är du dessutom student får man rabatt på de flesta karaokeställen.

Nästa vecka testar vi ケーキ放題[keekihōdai] och det är exakt vad det låter som. Tårtbuffé!

Julen har kommit...

...till skolans foajé.

Snögubben har tagit steroider. Den är över två meter lång!

Det sticker lite i ögonen med tanke på att det inte är December ännu. Det är inte bara skolans foajé som drabbats av pre-jul-hysteri. Starbucks har fått in sina julmuggar, de kör julsångerna och jullatten så som dark cherry mocha och gigerbread latte finns på display för den sugne.

Vi tog med glögg till Japan. DET är juldricka om nåt.

Samma gamla utsikt

...kändes galet magisk när himlen såg ut så här.

Persimon

En av våra fastighetsskötare är en snäll liten tant som bjuder oss på frukt. Vid två andra tillfällen har vi fått vattenmelon och jordgubbar och så svältfödda vi är på frukt så smakade det mums och rosa fluff.

Idag fick vi persimon. Tanten sa att den håller förkylningar borta och att den är bra för kroppen. Smakade gott gjorde den i alla fall.

Oh, the excitement!

Under högen med läxor vibrerar min mobil. Det är min chef från pubjobbet som skickar mina första skift direkt till mobilen. Wehey! På fredag pratar jag japanska, serverar god mat och klirrar flaskor på en irländsk pub. Oh, the joy!

Jag är så exalterad.
Det känns som att jag tagit fem koppar kaffe och tralala-tabletter på det.

Kylan har kommit till lyan

På med duntossorna, varma koftan och mössan inomhus. Filtarna har plockats fram. Massiv konsumtion av té och varm O'boy stundar. Enligt väderrapporten kommer tempen att droppa under 5 grader varmt i natt. Hösten är här på allvar.

Rille säger: "känn dig inte pressad" medan han har på sig hörlurar, yukata, en musmatta i vänster hand och överjävligt högt klickljuds-mus i andra handen. Näää, ingen press här inte.

Andra arbetsintervjun

Första arbetsintervjun gick ju minst sagt åt skogen språk- och intelligensmässigt och att jag ens fick jobbet gjorde att jag kände mig som värsta välgörenhetsutlänningen. Inte en bra känsla alls.

Jag har knappt hunnit lugna ner mig från första intervjun när pubägaren som Brett gett mig mailen till, messar och undrar om jag har tid för en intervju. Tackar, tar emot.

10 minuter för tidig kliver jag in på en mysig irländsk pub där ägaren väntar. Vi börjar prata och jag förstår ALL japanska som strömmar ut ur hans mun. Ställer han en fråga har jag svar på den, utan att stamma, få psykbryt eller känner mig stressad. Det var som att sitta och snacka med en kompis fast fortfarande med artighetsspråket i behåll och jag trivdes.

Den här gången förstod jag att jag fick jobbet.
Jag börjar i December.

Upp-och-ner-vända-världen

Kyoku-san - ursprungligen från Kina - hälsar mig "god morgon".

Övriga kineser säger "jefula pukkå" bara sådär, men det var den tailändske munken som sa det först. Han kan också säga "jag bara skojade", direkt efter att "jävla pucko" kommit ur munnen på honom.

Ska nog bjuda på pepparkakor för att indoktrinera mera.

SMS på japanska

Hjälpmedel för att skriva sms på japanska:

* Telefon
* Elektronisk ordbok
* Bok med grammatik så man inte klantar sig vid sms-kontakt med framtida chefer.
* Second opinion i form av kompis eller lärare. (valfritt)

Hjälpmedel för att läsa sms på japanska är samma som ovan med undantag:

* Nintendo Ds Lite med Kanji sono mama Rakubiki Jiten för att tyda kanjis jag inte förstår då vi inte har skrivplatta på vår el-ordbok.

Jag är glad över att vi investerat pengar i de här grejerna. Hade fan inte gått att messa på japanska annars. I och för sig kan man köra latvarianten du inte lär dig något på och det är hjälp av japansk-kunnig kompis.

Min första riktiga arbetsintervju

30 minuters intervju-erfarenhet på japanska [✓]

Chefen pratade galet teknisk japanska [✓]

Förstod inte så mycket [✓]

Nerverna tog över och jag tystnar. Helt. [✓]

Tittar oförstående på Tomo fler än två gånger för ev. översättning [✓]

Ville gråta av lättnad för att intervjun var över [✓]

Ville gråta efter intervjun för att jag kände mig dum och HELT okunnig i japanska [✓]

Nu kanske ni undrar om jag fick jobbet.
Vad jag fattade det som börjar jag i December.

Panik inför jobbstart [✓]

CSN säger "nudlar" och vi bugar

Under den senaste tiden har förändringar på valutamarknaden medfört att den svenska kronan tappat i värde i jämförelse med många valutor. Detta kan ha medfört ökade kostnader för studerande utomlands.

CSN följer utvecklingen noga, men kommer för närvarande inte att retroaktivt kompensera studerande utomlands med anledning av kronans försämrade värde. Däremot kommer hänsyn att tas till valutaförändringar när CSN årligen fastställer grundlånet för respektive land.

Nästa justering av grundlånet kommer att göras den 1 juli 2009.

Handläggaren berättade för mig att de har fått vårt brev och att våra "krav" är orimliga för att kursavgiften är oförändrad. När den siffran rör på sig är det först då som de kan börja jobba. Vi får max ut 1350 kr/vecka gånger 38 veckor dvs 51 300 kr för undervisningsavgiften. När vi räknade ut vår kursavgift hamnade den på 38 000, men när vi kom till Japan och betalade för den hamnade den på 53 000 kr. Om CSN tagit hänsyn till valutadroppet, hade vi kunnat få ut 13 000 kr som återstår av maxbeloppet och det hade räddat november-hyran, julen och decemberhyran.

Men nej.
Det kommer inte att kompenseras för valutaförändringen.
Nu har vi i alla fall fått ett svar på det.

Softbank-reklamen - I love

Nervöst

Tomo är ju mer handlingskraftig än jag. Tack vare honom har jag bekräftat arbetsintervjun idag klockan 16 på den spanska restaurangen. Mata nerversa med sleepingpills och mata japanskan med koffein för att hålla bägge i styr. Vad har de för arbetskläder där? Tänk om det är flamencoklänning jag ska snubbla runt och servera i! Vad kommer jag tjäna i timmen?

Tur är att Tomo ställer upp som fejk arbetsgivare som jag kan öva på två timmar innan.

Och vad fan ska jag ha på mig på arbetsintervjun?

Cune: kawaisugiru!

Cune är gulligt, habegärit, cuteness overloaded och tufft.
Jag vill ha jeans med kaniner på, dammit.
Finns i Tokyo. Självklart.

Låneord är roligare här än där

Japanska har - som många vet - väldigt många låneord från engelska. De är modifierade i uttalet för att de ska passa den japanska pratet och dessa plus andra utländska låneord skriver man på katakana. För att flasha med några exempel: インターネット[intaanetto] internet,
トイレットペーパー [toirettopääpa] toalettpapper
ミートボール [miitobååru] köttbullar
スターバークソ [staabakkusu] Starbucks
エイチネム [eichinemu] H&M på engelska, fast på japanska.

Bara det här är ju skitkul.

Det som är snäppet roligare är engelska översatt till japanska via babelfish eller liknande översättningsprogram som sedan översätts tillbaka till engelska. Uppenbarligen är Engrish - som det fint kallas - jättevanligt och ibland hysterisk kul.

Engrish-spotting på Loft's undervåning. Klicka för större.

Ett öra rött, en axel öm

Tomo ringer. Han berättar för mig att han känner folk som behöver folk inom servis & bar och introduktioner sker på fredag efter klockan fem. Sweet.

Ringer Brett, kollar hur valet gick, får en massa nummer jag ska ringa till om jag vill ha jobb snabbt inom lärargrejs. Sweet igen.

Tomo ringer igen och berättar att han hade vägarna förbi en spansk restaurang som söker folk och jag ska infinna mig där på fredag kl. 13. Han är galet effektiv, Tomo-san.

Var förbi Kyoto International Community House (KICH) och satte upp en lapp på lika-stor-som-litet-land-anslagstavlan där jag skryter med mina tri-linguala spåkkunskaper. Jag vet inte om "trilinguala" faktiskt är ett ord på svenska, men trilingual funkar ju på engelska.

Bild tagen på väg till KICH.

Örat och axeln som klämmer telefonen mot den har jobbat hårt idag. Vilar dessa med att skriva uppsats med Viktoria på Starbucks.

Oshikko är dagens ord

När urinvägsinfektionen från helvete gör comeback går det mer än två veckor innan jag inser att tranbär inte kommer att hjälpa. Jag skyller på förnekelse och ovilja att gå till läkaren.

Allt är odramatisk på sjukhuset numera när jag kan kommunicera - hur fan jag gjorde pre-japanese-skills vete tusan - frågade läkaren om jag hade pojkvän. Jag svarade sanningsenligt och han skrattar och säger på klingande ren engelska: so that's how you got it!

Paffar till och börjar asgarva. Min läkare kunde engelska och jag hade inte ens bett om att få den typen av service. Herr doktor skrattar, säger att om han skulle kommentera vidare på min åkomma är chansen stor att jag lämnar in en ansökan om sexuella trakasserier. Skrattanfall nummer två.

Blir utskickad till det fullsatta väntrummet för att invänta muggen jag förväntas kissa i. När sjuksyrran ger mig instruktionerna gör hon det på så högljudd japanska att jag SÅG hur huvuden vändes i väntrummet. Jag tror hon sa おしっこ [oshikko] säkert 10 gånger. Skämdes gjorde jag dock inte. Det var ju inte som att hon gav mig kondomer och penicillin för att sedan be mig krya på mig från gonorrén. DÅ hade jag grävt ett hål på sjukhusgolvet med mina bara händer och lagt mig i det för att skämmas ihjäl.

Brett - en guldgruva

I mitt skrattande tillstånd efter restaurang-incidenten ringer jag Brett och kollar läget på lärarfronten i skolan han jobbar på. Fixar (ytterligare) en CV (på engelska denna gång), packar ner Anna's pepparkakor och sen bär det av till Brett.

Med pepparkakor i mun och en Starbucks mocha latte i handen berättar Brett att uppenbarligen är det en irländsk pub som söker personal och jag får nummer samt mail till ansvarige. Sen söker skolan som Bretts polare jobbar på också personal. Kyoto International Community House har en anslagstavla av storlek gigantor där man kan erbjuda sina språkkunskaper för pengar genom att träffas och prata engelska/spanska/svenska.

Slutligen bad han mig registrera mig på sajter som hittar lärare och hittar elever. Jag visste inte ens att dessa sajter fanns. Avrundar genom att han introducerar mig till Google docs och jag har aldrig velat ha en Iphone så mycket som nu för uppdateringar och ständig mejlkoll.

På väg hem - med U2s One Love i lurarna - passerade jag fontänen vid Nijō Dōri.

Jag känner mig pepp nu faktiskt.

Dagens roligheter

Jag behöver ett jobb och det är nu.

Har ringt runt till restauranger, varav en fick mig att skratta. För 750 yen (nära 58 kr) i timmen kan du få jobba som servitris eller servitör på denna establissemang, men här är haken: enligt personen jag pratade med behöver man inte mindre än 6 år erfarenhet för att få det här jobbet.

Vem fan, med 6 års erfarenhet, tjänar 750 yen i timmen?

Hittills har jag inte fått nåt napp, men jag ger mig inte.

Vad är du bra på, enligt ditt CV?

När Tomo frågar om jag har några special skills tittar jag på honom som om han undrat om jag har superkrafter. Vilken tur att jag inte är på en arbetsintervju är tanke nummer två som slår mig när jag zippar på min Donken-kaffe alldeles för sent på kvällen.

Vi är mitt i skrivandet av 履歴書 [rirekisho] - japansk CV - och det är mentalt ansträngande att inte kunna sätta fingret på vad jag är bra på. Tänker. Anstränger mig. Ingenting. Hur kan jag inte vara duktig på nånting? Alla är ju bra på nånting! Men jag då?

Sen slog det mig att det inte alls är så konstigt. I Sverige är det ju fult att säga rakt ut vad man är bra på. Däremot är man skitduktig och snabb på att bemärka sina egna brister och fel. Inte attraktivt att säga "jag är en vandrande bomb vid lågt blodsocker" på en arbetsintervju.

Det jag är bra på är språk. Svenska, engelska och spanska kan jag läsa, skriva och tala utan problem sen förstår jag italienska och franska näst intill flytande, men frustration infinner sig då jag inte kan tala nån av dessa. Inom japanskan utvecklas jag hela tiden och det kommer bli min största triumf i livet om jag klarar JLPT i December.

Tomo nickar och skriver till mina skills i rutan. Arbetslivserfarenhet begränsas av Connex tunneltågförare till bartender/servitris, butiksförsäljare till reseförsäljare och dessa är bara för att nämna några.

Bugar hela vägen ner när jag tackar Tomo för hans ovärderliga hjälp och går från Donken med mitt japanska CV i ett USB-minne. Jag känner mig ganska nöjd om jag får jobb som diskare, så länge jag får ett jobb. Måste ju börja nånstans.

Kurama-kullar med extra vikt

Skolan gillar att ställa till med utflykter på våra lediga dagar vilket är i och för sig trevligt.Denna gång åkte vi till Kurama för att kika på höstfärgerna och vandra i bergen. Höstfärgerna har inte riktigt infunnit sig ännu, misstänker att de kommer alldeles lagom till Viktorias födelsedag i slutet av November.





Då jag varit värsta latmasken sen i Juli och inte sportat eller sprungit alls, var idag minst sagt ansträngande. Ibland är jag ju så smart att det gör ont. Jag tänkte att om jag ändå ska hajka i berg och får röra på mig lite så kan jag lika gärna ha fotledsvikter på 2 kg.

Det visade sig inte bara vara överambitiöst, men också jäkligt osmart. Jag fixade bergen. Jag klarade av att gå två extra kilometer bara för att sensei ville ringa i en tempelklocka. Men när jag tog av mig vikterna senare kunde jag fan inte gå i trappor, benen höll liksom inte. Dags att börja springa igen.

Kompenserar för 4-månaders uteblivet sportande.

Bunka no hi - Kulturdagen

文化の日 [bunka no hi] är till för att uppmuntra, marknadsföra samt upplysa om kulturen i Japan. Ursprungligen var den 3:e November Meiji kejsarens födelsedag, som 1948 kom att bli Kulturdagen. Runt om i de olika prefekturerna hålls tillställningar som konstutställningar, kulturfestivaler och parader. Röd dag är det också och vi är lediga. Hurra!

Sömnlösa idéer

Det går i perioder, det här med sömnlöshet. Ibland är det så illa att jag inte kan sova alls på flera nätter, utan sitter framför datorn och surfar bloggar samt kollar på musikvideos. Jag känner medlidande för min susande icke-snarkande sambo som får stå ut med att jag lyser upp halva rummet med Mac:en samt att jag kokar grönt té mitt i natten. 19 kvadrat ger liksom inte så mycket val såvida jag inte ska dra nätverkssladd plus dator ut i hallen och sitta där och tanget-klappeti-klappa samt få fejk-parkett smak i rumpan av hallens kalla golv. Under sömnlöshet får jag också idéer och denna gång riktar det sig till bloggen.

Familj och vänner följer denna blogg, men min statistik visar att jag har fler läsare än vänner i min svenska telefon vilket är ganska coolt ändå, men det får mig att undra: kan jag göra den här bloggen bättre? Finns det nånting som just du tycker saknas?

Jag menar då inte fler - dock menlösa - inlägg per dag eller dokumentera stehårt alla grejer jag äter, för då kommer jag ge upp efter fyra timmar när jag för andra gången dokumenterat chokladbitar från Godiva. I wish. Govida är fan svindyrt dessutom. Förbättra mitt sinne för humor kräver nog terapi, men svordomar kan jag skära ner på...eller ska jag svära mer fantasirikt kanske? Frågestund? Dagens outfit under en hel vecka?

"Help me to help you" som Tom Cruise sa i nån film som säkert var kass för att jag inte kommer ihåg resten något annat än den repliken.

En dag på universitetscampus

Manami bjöd med oss till universitetet hon tagit examen från - Gaidai Universitetet i Kansai - för fest, god mat och uppvisningar från diverse klubbar. Det är ju nästan så att jag vill gå på universitet i Japan bara för att campuset var så fint och klubbarna intressanta.

Här finns takoyaki, cocktails och...pajkastning.

Japp, definitivt pajkastning.

Flamenco-uppvisning.
Tjejerna sjöng på spanska till gitarr, men egentligen kunde de inte ett ord spanska. Det hade jag aldrig gissat om jag inte pratat med de efteråt.

Gaidai Pyrates cheerleader-uppvisning.

De var många. De var glada...



...och de flög och landade galet kontrollerat.
Imponerad.

De slitnas matställe

I mysbyxor och lika mysig tröja, utan linser och något seg sitter jag på Coco Ichi och intar något som påminner om lunch, men faktiskt är dagens första måltid. Jag beställer in "vanliga"; friterad kyckling i curry, styrka 3 och 200 gram ris. Det smakar himmelskt.

Mitt sällskap är betydligt mer sliten. Rille är seg, Robin har rödsprängda ögon, Skantz har ont i huvudet och Chris hänger över sin tallrik som att han inte har styrka kvar att räta ut ryggen.

Vi är en sorglig syn.
Och sen är det snack om att vi ska ut och festa i kväll igen.

Det händer nog inte för min del.